Det är många av er som undrar hur semikolon egentligen fungerar, och de svar som ges känns aldrig tillräckliga. Därför har jag vigt de senaste månaderna av mitt liv åt dagens språkspalt. Det har blivit många tjocka böcker och sena nätter för att kunna besvara denna den svåraste språkfrågan – allt för mina kära läsares skull! (Jag skrev också en C-uppsats, men det var mest en bieffekt.)
Semikolon är ett tecken som oftast används fel: det blandas helt enkelt ihop med kolon. En vanlig rekommendation är därför: ”använd inte semikolon, för du kommer ändå aldrig lära dig göra rätt!” Visst blir man förnärmad? Jag själv vet i alla fall! Semikolon används… öh… när punkt är för starkt och komma för svagt… för att markera ett samband, visst?
Det är förklaringen som Språkrådet ger (fast med lite mer pondus), och med så otydliga regler är det inte konstigt att semikolon används fel. Jag menar, när är punkt egentligen för starkt? Och när är komma för svagt – var går gränsen? Vad är det egentligen för sorts samband som markeras? Språkrådet ger inga svar; de förväntar oss att gå på känsla. Men språkkänslan bygger på våra erfarenheter av språket, och eftersom den vanligaste erfarenheten av semikolon är att det används fel så är känslan synnerligen opålitlig i det här fallet!
Semikolon ersätter konjunktion mellan huvudsatser. Det är inte mycket svårare än så. I första hand kan semikolon ersätta konjunktionerna för eller så, alltså markera att ena satsen förutsätter den andra:
”Jag är jättehungrig, så ni kan steka en häst.”
”Ni kan steka en häst, för jag är jättehungrig.”
Man kan nästan alltid byta ut för och så mot semikolon när de står mellan två huvudsatser, fast om det är oklart vilken sats som orsakar vilken är det bäst att konjunktionen står kvar.
Semikolon kan också användas för konjunktionerna utan, men eller och (men inte eller), fortfarande mellan huvudsatser. Säger jag ”det är ingen häst i lasagnen; där finns bara mald gris” så sparar jag energin det tar att säga utan. Men det är inte alltid så självklart: ”Sam åt falafel; jag fick äta lasagne.” Det blir en tydlig attitydskillnad beroende på om man sätter in och eller men.
Det har förresten ett användningsområde till: i stället för kommatecken i uppräkningar när komma kan misstolkas eller det uppräknade redan innehåller komma.
Att jämföra med punktens och kommats ”hårdhet” kanske fungerade när alla texter höglästes; i dagens tystläsningssamhälle tar vi inga pauser när vi läser! Semikolon ska alltså inte användas som paus, utan för att slippa skriva ut en konjunktion – fast bara när det är uppenbart vilken som menas.
Prova själv! Hur kan du byta ut semikolonen i den här texten?
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
